Ibland är ett Arsenalfan en facköversättares bästa resurs

Fotboll
Hur översätter jag det här? Bild: Pixabay

En av de svårare texter jag har översatt var en fotbollskrönika skriven av Harry Pearson. (Har letat, men den finns inte på nätet. Annars hade jag länkat.) Översättningen av krönikan var en av de uppgifter vi fick under facköversättarutbildningen och jag hade gruvat mig för den ända sedan vår lärare hade nämnt den, liksom i förbifarten, på kursstartsdagen ett halvår tidigare. För jag kan ingenting om fotboll. Absolut ingenting.

Som alla översättningsuppgifter var den tidsbegränsad, så det var snabba puckar som gällde. Tack gode gud att jag har en vän som är Arsenalfan. Eller förresten: Tack gode gud att jag har en vän som är Arsenalfan och besitter ett tålamod utan dess like. Jag messade typ trettiofem gånger om dagen med frågor som ”vad är en heat chart?”, ”hur översätter jag bäst ‘shots in on own?'”, ”vet folk idag vem Ferenc Puskas är?” Att jag hade inte en susning, är väl hyfsat uppenbart. Men till sist blev översättningen klar, jag höll deadline och fick tillbaka den med toppbetyg. (Japp, jag skryter ohämmat här.)

Fotbollskrönikor och flera andra texter om sport tillhör vad som kallas minilekter. En minilekt innehåller ord och uttryck som förekommer endast inom det egna specifika området. Om vi läser en sporttext så vet vi ganska snabbt att det är en sådan. Eller om vi slår på radion mitt under en direktsändning av en fotbollsmatch så misstar vi den knappast för väderleksrapporten eller dagens dikt. (Väderleksrapporter är också en typ av minilekt.) Minilekter är en utmaning att översätta, eftersom det krävs så lite för att det ska bli fel och läsaren ska helt tappa sugen, intresset och respekten för texten (för att inte tala om respekten för översättaren). Men det är också de här texterna som jag tycker är roligast att arbeta med och som jag lär mig mest på. Men förutsättningen är att jag kan ringa en vän.

Surdegslista dag tre

Lista
Surdegslista onsdag

Så här ser onsdagens lista ut och jag ska förklara en sak: När jag skriver ”fortsätt med texten” så är det väldigt luddigt och det är med flit. ”Texten” är ett projekt som inte är offentligt ännu så jag kan inte skriva mer än så, om jag ska kunna visa listan här.

Det är något med listor som är nästan magiskt. Gårdagens lista var avklarad vid 13-tiden och då hade jag fortfarande tre timmar kvar av dagens avsatta arbetstid och hade dessutom hunnit med följande:

  • Ta fel på påsen med farinsocker och påsen med sesamfrön. Men lunchen blev som tur var god ändå.
  • Ta en 30-minuterspromenad alldeles för påklädd i regnkappa, fleecetröja och gummistövlar, samt släpande på en tom sådan där tygpåse från ICA MAXI. (Hade burit biblioteksböckerna i den).
  • Gotta mig åt att jag varit så effektiv.

Vad gör jag då med den där ”extra” arbetstiden jag fick? Den här gången jobbade jag på med saker som inte stod på listan, t ex att fota dagens bok för #fackboksonsdag, men eftersom jag sovit lite för få timmar under natten unnade jag mig att ta det lugnt, snarare att skapa försprång..

Håller tummarna för att listmagin håller i sig även den här dagen. Ett särskilt tack till Anna Larsdotter, som kom med idén om listor från början, även om jag har fått modifiera den lite.

Korta uppdrag? Ja tack!

Korta uppdrag? Ja tack!
Korta uppdrag? Ja tack!

Just nu händer det en hel del här på Text & Translation. Bara roliga saker! Därför kommer jag behöva tacka nej till större uppdrag en tid, men kortare översättningsuppdrag och skrivprojekt är varmt välkomna. Ni når mig på linn[at]textandtranslation.se

Ibland är jag Drottning Elizabeth I iklädd rustning

Elizabeth I
Ibland får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I i rustning. Bild lånad från www.tudorsociety.com

Jag får ibland höra att jag är modig. Modig som vågade hoppa av karriärjobbet och börja plugga med sikte på att börja frilansa. Jag tog inte ens tjänstledigt, jag sa upp mig helt och hållet. Andra tyckte att jag var en idiot och de var i sin tur inte rädda för att upplysa mig om den saken. Själv var jag mest lättad över att jag var så priviligerad att jag kunde göra det valet.

Jag uppfattar inte mig själv som ett dugg modig utan tänker mer att jag har rutin på att göra saker som jag är rädd för. Om det är riktigt svårt, låtsas jag helt enkelt att jag är Elizabeth I iklädd rustning. Lättast är det om jag lyckas komma till det läget att någon annan känsla blir större än rädslan. Begäret, t ex. Eller avundsjukan. Eller ilskan. Eller viljan. Då slutar jag vara rädd och så kör jag bara och så får det gå som det vill. För en sak som jag har lärt mig efter att ha gjort en radda saker som jag är rädd för: De där sakerna, även de gånger de går käpprätt åt fel håll, blir med tiden något som jag kallar för ”stridsärr”. Här är några av mina stridsärr:

Jag sa upp mig från ett jobb för att jag trodde jag behövde byta arbetsplats. Det visade sig att jag behövde byta liv. Så jag blev bara kvar på den nya arbetsplatsen i drygt ett halvår innan jag sa upp mig. Det är inte ett sätt att bli populär. Min chef ifrågasatte om jag verkligen hade tänkt igenom saken och förstod vad jag gjorde. Då blev jag mer arg än rädd. Stridsärr.

När jag gick upp med min magisteruppsats i engelska var jag så nervös att alla mina språkkunskaper gick i baklås. Aldrig någonsin har jag talat så dålig engelska som då. Jag tror min handledare fick stressutslag, så hemsk var jag. Det kan jag skratta åt idag. Stridsärr.

När en gubbe på ett tidigare jobb hade lagt en extremt oönskad ”puss-och-kram-lapp” på mitt skrivbord gick jag på egen hand och upplyste honom om att det var något som inte skulle hända igen. Min chef hade erbjudit mig att prata med personen i fråga, men eftersom min rädsla endast var mental (jag var inte fysiskt rädd för gubben i fråga) ville jag göra det själv, för min självaktnings skull. Stridsärr.

Stridsärr blir ju inte ärr på en gång. Det måste gå ett tag. Men sen så blir huden både tjockare och starkare. Tills det sker får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I iklädd rustning.

Gula tapeter och den kvinnliga levern

The Yellow Wallpaper
The Yellow Wallpaper

En av mina absoluta favoritböcker är The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman (när det begav sig hette hon Perkins Stetson). Varje gång jag läser de sista raderna får jag rysningar över hela kroppen. För att den är så bra. För att den är så krypande kuslig. The Yellow Wallpaper publicerades 1892 och handlar om en gift kvinna som för att bota vad som kan sammanfattas som ”sina dåliga nerver”, tvingas till en vilokur. Berövad all intellektuell och mental stimulans drivs hon till sist till vansinne.

Idén med vilokurer är tyvärr inget påhitt gjort för att skrämma slag på oss, utan en högst verklig företeelse. Den som lanserade idén och gjorde den stor var den amerikanske läkaren Silas Weir Mitchell och idén fick snabbt många anhängare bland läkare och sedan allmänheten. Charlotte Perkins Gilman var själv en av alla de kvinnor som ordinerats kuren. Att skriva The Yellow Wallpaper var Perkins Gilmans sätt att övertyga Weir Mitchell och hans anhängare om de omänskliga i att stänga in en person och beröva henne (för ofta var det kvinnor) all social och mental stimulans, samt det absurda i tron att det skulle göra henne frisk.

Charlotte Perkins Gilman
Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman kallas ibland för den feministiska nationalekonomins moder och hon skrev ofta om kvinnors yrkesarbete och ekonomi. Hon förkastade helt att kvinnor och mäns hjärnor var olika utformade, en populär teori när det begav sig, samt ett argument för kvinnors underordnande i samhället. Perkins Gilman konstaterade att i  så fall kunde man lika gärna tala om en kvinnlig lever.

Charlotte Perkins Gilman var stark nog att skapa ett sjuttiofem år långt kreativt liv, innan hon efter att ha diagnosticerats med obotlig bröstcancer valde att avsluta det med hjälp av en överdos kloroform. Charlotte Perkins Gilman hade länge varit en förespråkare för aktiv dödshjälp till obotligt sjuka och beslutade i enighet med sina övertygelser sitt liv innan sjukdomen gjorde det för plågsamt.

En annan kvinna som blev utsatt för vilokuren var Virginia Woolf. Men där Charlotte Perkins Gilman varit stark nog att återskapa sitt liv, stoppade Woolf vid bara 59 års ålder stenar i fickorna och steg ner i floden Ouse.

Charlotte och Virginia är bara två kvinnor i en flod av många som blivit tillsagda och tvingade till krympta liv under en fernissa som ser ut som vetenskap och omtanke. Frågan som jag ställer mig är: Hur ser våra gula tapeter ut idag?

Livshantering när allt bara är för mycket

Lista livet så blir det lättare
Lista livet så blir det lättare

När jag pratar med kompisar och grannar, läser bloggar och kollar flödet på Instagram verkar det som om maj är månaden då många känner sig överväldigade, överhopade och med övertrasserade energikonton. Trevligt att vara en i gänget tänker jag. Inte. Jo, jag är en i gänget, men skulle gärna slippa just i det här fallet. Sen tänker jag: Men jag har ju faktiskt en jättebra strategi för att hantera sådana här perioder. Den borde jag dela med mig av. Och dessutom implementera själv.

Jag börjar med det lättaste: Att dela med mig! Så här kommer den: Min strategi för hantering av livet när det bara är för mycket!

Skriv en lista på vad som är viktigt. Under min pluggperiod som jag beskrev inlägget Jag och min inre grävling hade jag en prioriteringslista på vad som var viktigt att fokusera på. Den listan var min räddningsplanka, livboj och fyrljus i natten.

Om listan ska vara till någon nytta behöver den

  • vara ärlig
  • vara nedskriven där du kan titta på den ofta
  • verkligen vara nedskriven och inte bara i ditt huvud
  • prioritera från 1 och nedåt, där 1 är det viktigaste
  • eventuellt vara hemlig. För om du innerst inne känner att du sätter jobbet före att köra din hypokondriska brorsa till vårdcentralen femtielva gånger i veckan så prioriterar du helt rätt, men det kan vara skönt att slippa kacklet om någon ser att du faktiskt skrivit ner det.

Svårt att prioritera? Ett tips är att du själv alltid är nummer ett. Flåshurtig livscoachvarning på det, men sant. En lista kan t ex se ut så här:

  1. Jag
  2. Barnen
  3. Livskamrat
  4. Umgänge med nära vän 1

Eller så här:

  1. Jag
  2. Umgänge med nära vän 1
  3. Umgänge med nära vän 2
  4. Umgänge med nära vän 3

Listan ska vara stenhårt utformad efter din livssituation, inga schabloner, måsten eller borden får plats här inte. Känner du att du prioriterar katten före mamma, så gör det.

Listan kan också se annorlunda ut beroende på om den är tänkt att implementeras under en längre eller kortare period. För en kort period är det helt okej att bara ha sig själv på listan, men i långa loppet leder det till ett ensamt, fattigt och futtigt liv.

Tacka nej till allt som inte är med på listan. Om någon frågar dig om du vill göra, hjälpa till eller ställa upp. Be att få återkomma. Konsultera listan. Är personen eller aktiviteten inte med på listan. Då blir det nej.

Jag gjorde så här under hela min pluggperiod och det var en av anledningarna till att jag överlevde mentalt. Nu är det visst dags att knåpa ihop en lista igen. Hej livet, liksom.

 

Roligt vs tråkigt: Ett fullkomligt meningslöst sätt att dela in livet

Blommor
Påta i trädgården. Ett sätt att fylla på.

Jag trivs otroligt bra med mitt jobb. Jag har kul nästan jämt. Kan det vara en förbannelse? Nej, inte precis. Men det kan vara det som coacher och annat löst folk kallar ”en utmaning”.

Jag har så otroligt svårt att fatta att även roliga saker kan ta energi. Som jobbet t ex. När jag är inne i en intensiv jobbperiod, uppdragen är roliga, jag är kreativ och jag kommer på roliga saker och projekt nästan dygnet runt, så glömmer jag att det jag gör faktiskt tär på energikontot. Energikontot som jag fyller på med att läsa romaner bara för roligt,  utflykter, kompishäng, påta i trädgården, städa och bara lufsa runt hemma med familjen.

När jag har glömt fylla på händer alltid samma sak: Behovet av påfyllning blir akut och jag måste ”stänga av” hela världen ett tag. Inga sociala medier, inga blogginläggsplaneringar, ingen research, inget som har med jobbet att göra. Ibland får jag t o m stänga av kompisarna. Inte kul alls. Istället för att tillvaron flyter på börjar den rycka som en bil som har både motorstopp och körs på fel växel. Samtidigt.

Så nu tänker jag om. Roligt vs tråkigt relaterar inte på något sätt till energinivån i mitt liv. Ibland är det aptråkigt att snöra på sig springskorna eller rulla ut yogamattan, men de bidrar båda till att höja energinivån.

Istället för roligt vs tråkigt, tänker jag nu ösa ur vs fylla på. Så att produktionsflödet och livet i största allmänhet flyter på lite mer jämt.