Ibland är ett Arsenalfan en facköversättares bästa resurs

Fotboll
Hur översätter jag det här? Bild: Pixabay

En av de svårare texter jag har översatt var en fotbollskrönika skriven av Harry Pearson. (Har letat, men den finns inte på nätet. Annars hade jag länkat.) Översättningen av krönikan var en av de uppgifter vi fick under facköversättarutbildningen och jag hade gruvat mig för den ända sedan vår lärare hade nämnt den, liksom i förbifarten, på kursstartsdagen ett halvår tidigare. För jag kan ingenting om fotboll. Absolut ingenting.

Som alla översättningsuppgifter var den tidsbegränsad, så det var snabba puckar som gällde. Tack gode gud att jag har en vän som är Arsenalfan. Eller förresten: Tack gode gud att jag har en vän som är Arsenalfan och besitter ett tålamod utan dess like. Jag messade typ trettiofem gånger om dagen med frågor som ”vad är en heat chart?”, ”hur översätter jag bäst ‘shots in on own?'”, ”vet folk idag vem Ferenc Puskas är?” Att jag hade inte en susning, är väl hyfsat uppenbart. Men till sist blev översättningen klar, jag höll deadline och fick tillbaka den med toppbetyg. (Japp, jag skryter ohämmat här.)

Fotbollskrönikor och flera andra texter om sport tillhör vad som kallas minilekter. En minilekt innehåller ord och uttryck som förekommer endast inom det egna specifika området. Om vi läser en sporttext så vet vi ganska snabbt att det är en sådan. Eller om vi slår på radion mitt under en direktsändning av en fotbollsmatch så misstar vi den knappast för väderleksrapporten eller dagens dikt. (Väderleksrapporter är också en typ av minilekt.) Minilekter är en utmaning att översätta, eftersom det krävs så lite för att det ska bli fel och läsaren ska helt tappa sugen, intresset och respekten för texten (för att inte tala om respekten för översättaren). Men det är också de här texterna som jag tycker är roligast att arbeta med och som jag lär mig mest på. Men förutsättningen är att jag kan ringa en vän.

Surdegsvecka dag 5: Vad som inte finns med på listorna

restaurant-1284365_640

Idag är det fredag och jag ska lyxa till det med att åka in till stan, luncha med kompis och passa på att göra lite privata ärenden. T ex lämna tillbaka böcker och hämta ut helgens läsning på bibblan, samt lite andra saker som inte hör till företaget men som ändå ligger och suger mental energi. Ärendelistan för stan har jag dock i mobilen, trots att jag föredrar papper och penna annars. Det är av den enkla anledningen att jag inte behöver en till sak att hålla reda på: Mobil, nycklar och plånbok är vad jag kan hantera.

Innan jag tar bussen in kommer jag ägna mig åt sådant som inte funnits med på mina surdegslistor, men som jag gör dagligen ändå:

  • Kollar e-post och telefon
  • Kollar min blogg, postar ev inlägg, godkänner ev kommentarer etc.
  • Kollar Instagram, postar, kommenterar, svarar på kommentarer etc
  • Går en lunchpromenad (Ok: I den ideala världen går jag en lunchpromenad varje dag. I verkligheten är det väl fyra dagar av fem i genomsnitt. Ibland byts promenaden ut mot en fika med kompis eller lunch på stan, som i dag.)
  • Läser nyheter
  • Kollar de bloggar jag följer

Under lågsäsong eller mer sansade arbetsperioder ser det ut som ovan. När ett uppdrag närmar sig deadline och det börjar kännas tajt, jobbar jag i princip alltid en timme först innan jag kollar av blogg, instagram, e-post etc, såvida jag inte är i ett skede då jag diskuterar eller bollar med kund. I de fallen kollas telefon och e-post, resten får vänta en timme (eller mer). Är det riktigt tajt stryker jag allt som inte är att jobba med uppdraget. Men nu är deadline i den avlägsna framtiden och jag ska unna mig en riktigt bra fredagsbörjan på helgen.

Onsdagens listhaveri och en komplimang

Surdegslistan är numera officieltt havererad
Surdegslistan är numera officiellt avslutad. För den här gången. Bild:Pixabay

Om tisdagen var ett under av listmagi så kan ju onsdagen sammanfattas som dålig-list-dag. Delvis var det mitt eget fel, för listan var lite luddig. Jag jobbade vidare med huvudprojektet, även kallat Texten. Men de där andra småduttarna jag skulle klara av blev liksom bara pannkaka. Betalningen jag väntar på hade inte kommit in, så det fanns inget att bokföra. Jag skulle också kolla upp SMÅA, vilket jag gjorde och typ ett beslut, men inte något som jag tog tag i konkret. Appen som jag så stolt hade laddat ned och lärt mig behärska dagen innan havererade, så jag avinstallerade den och körde fast på den fronten också. Dessutom har jag problem med jobbtelefonen, som hela tiden loggar ut ur hemmawi-fit och skriker om att den behöver uppdateras…

Och sen blev dagen liksom bara småseg, vilket gjorde mig onödigt stressad och sur. Tur att jag jobbar ensam!

Nu har det trillat in en förfrågan om ett kortare uppdrag och jag får lägga surdegslistan åt sidan. Efter gårdagen känns det nästan lite skönt. Dessutom är det ju roligt med återkommande kunder! Det är nog en av de bästa komplimanger en frilansare kan få.

Surdegslista dag tre

Lista
Surdegslista onsdag

Så här ser onsdagens lista ut och jag ska förklara en sak: När jag skriver ”fortsätt med texten” så är det väldigt luddigt och det är med flit. ”Texten” är ett projekt som inte är offentligt ännu så jag kan inte skriva mer än så, om jag ska kunna visa listan här.

Det är något med listor som är nästan magiskt. Gårdagens lista var avklarad vid 13-tiden och då hade jag fortfarande tre timmar kvar av dagens avsatta arbetstid och hade dessutom hunnit med följande:

  • Ta fel på påsen med farinsocker och påsen med sesamfrön. Men lunchen blev som tur var god ändå.
  • Ta en 30-minuterspromenad alldeles för påklädd i regnkappa, fleecetröja och gummistövlar, samt släpande på en tom sådan där tygpåse från ICA MAXI. (Hade burit biblioteksböckerna i den).
  • Gotta mig åt att jag varit så effektiv.

Vad gör jag då med den där ”extra” arbetstiden jag fick? Den här gången jobbade jag på med saker som inte stod på listan, t ex att fota dagens bok för #fackboksonsdag, men eftersom jag sovit lite för få timmar under natten unnade jag mig att ta det lugnt, snarare att skapa försprång..

Håller tummarna för att listmagin håller i sig även den här dagen. Ett särskilt tack till Anna Larsdotter, som kom med idén om listor från början, även om jag har fått modifiera den lite.

Surdegsvecka och frilanssemester

Bröd
Nej, det handlar inte om att baka. Bild:Pixabay

Den här veckan är det surdegsvecka. Och nej det är verkligen inte brödbak jag pratar om. Surdegsvecka är en sådan där vecka när jag tar mig för och avslutar alla småprojekt som hänger och dinglar överallt. Som små kluttar av surdeg som ligger och bubblar och pyser. Ni vet: Skriver klart bloggutkast, ringer de där trista samtalen, lämnar tillbaka högarna med böcker till biblioteket, avslutar småuppdrag och så vidare.

Jag vet inte hur det är med er andra, men för mig suger det så mycket energi att ha tusen sådana där halvfärdiga projekt dinglande i luften. Det bästa är om jag skriver en lista över alla småsaker först, så jag får stryka dem allteftersom jag blir klar med dem. Bekännelse: Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort också, bara för att det är så galet tillfredsställande att få stryka dem.

Att bli av med alla surdegskluttarna är ett steg i den hägrande frilanssemestern. Jag har en plan för hur jag ska kunna ta semester och samtidigt hålla ett öga på företaget, men det blir ämnet för ett senare inlägg, så håll utkik!

Korta uppdrag? Ja tack!

Korta uppdrag? Ja tack!
Korta uppdrag? Ja tack!

Just nu händer det en hel del här på Text & Translation. Bara roliga saker! Därför kommer jag behöva tacka nej till större uppdrag en tid, men kortare översättningsuppdrag och skrivprojekt är varmt välkomna. Ni når mig på linn[at]textandtranslation.se

Ibland är jag Drottning Elizabeth I iklädd rustning

Elizabeth I
Ibland får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I i rustning. Bild lånad från www.tudorsociety.com

Jag får ibland höra att jag är modig. Modig som vågade hoppa av karriärjobbet och börja plugga med sikte på att börja frilansa. Jag tog inte ens tjänstledigt, jag sa upp mig helt och hållet. Andra tyckte att jag var en idiot och de var i sin tur inte rädda för att upplysa mig om den saken. Själv var jag mest lättad över att jag var så priviligerad att jag kunde göra det valet.

Jag uppfattar inte mig själv som ett dugg modig utan tänker mer att jag har rutin på att göra saker som jag är rädd för. Om det är riktigt svårt, låtsas jag helt enkelt att jag är Elizabeth I iklädd rustning. Lättast är det om jag lyckas komma till det läget att någon annan känsla blir större än rädslan. Begäret, t ex. Eller avundsjukan. Eller ilskan. Eller viljan. Då slutar jag vara rädd och så kör jag bara och så får det gå som det vill. För en sak som jag har lärt mig efter att ha gjort en radda saker som jag är rädd för: De där sakerna, även de gånger de går käpprätt åt fel håll, blir med tiden något som jag kallar för ”stridsärr”. Här är några av mina stridsärr:

Jag sa upp mig från ett jobb för att jag trodde jag behövde byta arbetsplats. Det visade sig att jag behövde byta liv. Så jag blev bara kvar på den nya arbetsplatsen i drygt ett halvår innan jag sa upp mig. Det är inte ett sätt att bli populär. Min chef ifrågasatte om jag verkligen hade tänkt igenom saken och förstod vad jag gjorde. Då blev jag mer arg än rädd. Stridsärr.

När jag gick upp med min magisteruppsats i engelska var jag så nervös att alla mina språkkunskaper gick i baklås. Aldrig någonsin har jag talat så dålig engelska som då. Jag tror min handledare fick stressutslag, så hemsk var jag. Det kan jag skratta åt idag. Stridsärr.

När en gubbe på ett tidigare jobb hade lagt en extremt oönskad ”puss-och-kram-lapp” på mitt skrivbord gick jag på egen hand och upplyste honom om att det var något som inte skulle hända igen. Min chef hade erbjudit mig att prata med personen i fråga, men eftersom min rädsla endast var mental (jag var inte fysiskt rädd för gubben i fråga) ville jag göra det själv, för min självaktnings skull. Stridsärr.

Stridsärr blir ju inte ärr på en gång. Det måste gå ett tag. Men sen så blir huden både tjockare och starkare. Tills det sker får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I iklädd rustning.

Gula tapeter och den kvinnliga levern

The Yellow Wallpaper
The Yellow Wallpaper

En av mina absoluta favoritböcker är The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman (när det begav sig hette hon Perkins Stetson). Varje gång jag läser de sista raderna får jag rysningar över hela kroppen. För att den är så bra. För att den är så krypande kuslig. The Yellow Wallpaper publicerades 1892 och handlar om en gift kvinna som för att bota vad som kan sammanfattas som ”sina dåliga nerver”, tvingas till en vilokur. Berövad all intellektuell och mental stimulans drivs hon till sist till vansinne.

Idén med vilokurer är tyvärr inget påhitt gjort för att skrämma slag på oss, utan en högst verklig företeelse. Den som lanserade idén och gjorde den stor var den amerikanske läkaren Silas Weir Mitchell och idén fick snabbt många anhängare bland läkare och sedan allmänheten. Charlotte Perkins Gilman var själv en av alla de kvinnor som ordinerats kuren. Att skriva The Yellow Wallpaper var Perkins Gilmans sätt att övertyga Weir Mitchell och hans anhängare om de omänskliga i att stänga in en person och beröva henne (för ofta var det kvinnor) all social och mental stimulans, samt det absurda i tron att det skulle göra henne frisk.

Charlotte Perkins Gilman
Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman kallas ibland för den feministiska nationalekonomins moder och hon skrev ofta om kvinnors yrkesarbete och ekonomi. Hon förkastade helt att kvinnor och mäns hjärnor var olika utformade, en populär teori när det begav sig, samt ett argument för kvinnors underordnande i samhället. Perkins Gilman konstaterade att i  så fall kunde man lika gärna tala om en kvinnlig lever.

Charlotte Perkins Gilman var stark nog att skapa ett sjuttiofem år långt kreativt liv, innan hon efter att ha diagnosticerats med obotlig bröstcancer valde att avsluta det med hjälp av en överdos kloroform. Charlotte Perkins Gilman hade länge varit en förespråkare för aktiv dödshjälp till obotligt sjuka och beslutade i enighet med sina övertygelser sitt liv innan sjukdomen gjorde det för plågsamt.

En annan kvinna som blev utsatt för vilokuren var Virginia Woolf. Men där Charlotte Perkins Gilman varit stark nog att återskapa sitt liv, stoppade Woolf vid bara 59 års ålder stenar i fickorna och steg ner i floden Ouse.

Charlotte och Virginia är bara två kvinnor i en flod av många som blivit tillsagda och tvingade till krympta liv under en fernissa som ser ut som vetenskap och omtanke. Frågan som jag ställer mig är: Hur ser våra gula tapeter ut idag?