Jag och min inre grävling

Grävling
Min inre grävling. Någon att vara rädd om. Bild: Pixabay

Jag är den mest envisa person jag känner.  Har jag bestämt mig för något så har jag inga problem med att offra mig för målet och jag tror att det är en egenskap jag delar med många entreprenörer och egenföretagare. Vi behöver den här typen av inre resurs att ta till när det kör ihop sig och ibland för att komma någonstans överhuvudtaget.

Jag brukar säga att jag är som myten om grävlingen: När jag satt tänderna i något släpper jag inte förrän det knakar. Det är inte bara ett skämt.

Året jag pluggade till facköversättare var ett av de riktigt tuffa och utbildningen väldigt krävande. Jag hade sagt upp mig från karriärjobbet för att satsa allt på ett kort: Att utbilda mig till facköversättare och starta eget. Det fanns inte plats för något annat än att rida ut stormen. Och då kom min inte grävling väl till pass.

För att kunna fokusera upplyste jag mina närmaste vänner att f o m nu gick jag bara att nå via mobilen eller e-post. Jag loggade ut från Facebook och kom inte tillbaka på ett år. Messengerappen på telefonen avinstallerades.

Jag är en inbiten bokmal men under den sista terminen av utbildningen lånade jag endast e-böcker eftersom de lämnar tillbaka sig själva. Jag hade redan dragit på mig skulder p g a att jag missat återlämningsdatum på alltför många pappersböcker. Istället lånade jag böcker av vänner som gillar mig tillräckligt mycket för att stå ut med att det kunde dröja länge innan de såg dem igen (eller mig). Jag gick igenom min bokhylla och ställde alla olästa hyllvärmare på en och samma rad för bästa möjliga överblick och sen betade jag av dem. Bara romaner. Jag pluggade visserligen till facköversättare men när jag någon gång tog tillfället att läsa något som inte hade med studierna att göra blev det romaner. Hjärnan hade exploderat om den hade matats med mer fakta.

Jag bor c:a en mil från det som vi kallar stan här och i snitt hade jag ett socialt liv som omfattade en kompislunch i månaden. När jag väl fick en lucka betade jag av folk snabbt, ibland med två luncher på raken.

Jag älskar verkligen min inre grävling och har henne att tacka för så mycket i mitt liv. Men hon måste hållas i schack. För grävlingar har inte stenkoll på när de är nödvändiga och inte.  De är mindre bra kompanjoner vid t ex barnuppfostran, vänskapsrelationer och samboliv. Tro mig, jag tar en dust med grävlingen nästan varje dag.

Men vid tuffa deadlines, när tillvaron kör ihop sig och när målet känns långt borta är hon ovärderlig.