Gula tapeter och den kvinnliga levern

The Yellow Wallpaper
The Yellow Wallpaper

En av mina absoluta favoritböcker är The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman (när det begav sig hette hon Perkins Stetson). Varje gång jag läser de sista raderna får jag rysningar över hela kroppen. För att den är så bra. För att den är så krypande kuslig. The Yellow Wallpaper publicerades 1892 och handlar om en gift kvinna som för att bota vad som kan sammanfattas som ”sina dåliga nerver”, tvingas till en vilokur. Berövad all intellektuell och mental stimulans drivs hon till sist till vansinne.

Idén med vilokurer är tyvärr inget påhitt gjort för att skrämma slag på oss, utan en högst verklig företeelse. Den som lanserade idén och gjorde den stor var den amerikanske läkaren Silas Weir Mitchell och idén fick snabbt många anhängare bland läkare och sedan allmänheten. Charlotte Perkins Gilman var själv en av alla de kvinnor som ordinerats kuren. Att skriva The Yellow Wallpaper var Perkins Gilmans sätt att övertyga Weir Mitchell och hans anhängare om de omänskliga i att stänga in en person och beröva henne (för ofta var det kvinnor) all social och mental stimulans, samt det absurda i tron att det skulle göra henne frisk.

Charlotte Perkins Gilman
Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman kallas ibland för den feministiska nationalekonomins moder och hon skrev ofta om kvinnors yrkesarbete och ekonomi. Hon förkastade helt att kvinnor och mäns hjärnor var olika utformade, en populär teori när det begav sig, samt ett argument för kvinnors underordnande i samhället. Perkins Gilman konstaterade att i  så fall kunde man lika gärna tala om en kvinnlig lever.

Charlotte Perkins Gilman var stark nog att skapa ett sjuttiofem år långt kreativt liv, innan hon efter att ha diagnosticerats med obotlig bröstcancer valde att avsluta det med hjälp av en överdos kloroform. Charlotte Perkins Gilman hade länge varit en förespråkare för aktiv dödshjälp till obotligt sjuka och beslutade i enighet med sina övertygelser sitt liv innan sjukdomen gjorde det för plågsamt.

En annan kvinna som blev utsatt för vilokuren var Virginia Woolf. Men där Charlotte Perkins Gilman varit stark nog att återskapa sitt liv, stoppade Woolf vid bara 59 års ålder stenar i fickorna och steg ner i floden Ouse.

Charlotte och Virginia är bara två kvinnor i en flod av många som blivit tillsagda och tvingade till krympta liv under en fernissa som ser ut som vetenskap och omtanke. Frågan som jag ställer mig är: Hur ser våra gula tapeter ut idag?