Ibland är jag Drottning Elizabeth I iklädd rustning

Elizabeth I
Ibland får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I i rustning. Bild lånad från www.tudorsociety.com

Jag får ibland höra att jag är modig. Modig som vågade hoppa av karriärjobbet och börja plugga med sikte på att börja frilansa. Jag tog inte ens tjänstledigt, jag sa upp mig helt och hållet. Andra tyckte att jag var en idiot och de var i sin tur inte rädda för att upplysa mig om den saken. Själv var jag mest lättad över att jag var så priviligerad att jag kunde göra det valet.

Jag uppfattar inte mig själv som ett dugg modig utan tänker mer att jag har rutin på att göra saker som jag är rädd för. Om det är riktigt svårt, låtsas jag helt enkelt att jag är Elizabeth I iklädd rustning. Lättast är det om jag lyckas komma till det läget att någon annan känsla blir större än rädslan. Begäret, t ex. Eller avundsjukan. Eller ilskan. Eller viljan. Då slutar jag vara rädd och så kör jag bara och så får det gå som det vill. För en sak som jag har lärt mig efter att ha gjort en radda saker som jag är rädd för: De där sakerna, även de gånger de går käpprätt åt fel håll, blir med tiden något som jag kallar för ”stridsärr”. Här är några av mina stridsärr:

Jag sa upp mig från ett jobb för att jag trodde jag behövde byta arbetsplats. Det visade sig att jag behövde byta liv. Så jag blev bara kvar på den nya arbetsplatsen i drygt ett halvår innan jag sa upp mig. Det är inte ett sätt att bli populär. Min chef ifrågasatte om jag verkligen hade tänkt igenom saken och förstod vad jag gjorde. Då blev jag mer arg än rädd. Stridsärr.

När jag gick upp med min magisteruppsats i engelska var jag så nervös att alla mina språkkunskaper gick i baklås. Aldrig någonsin har jag talat så dålig engelska som då. Jag tror min handledare fick stressutslag, så hemsk var jag. Det kan jag skratta åt idag. Stridsärr.

När en gubbe på ett tidigare jobb hade lagt en extremt oönskad ”puss-och-kram-lapp” på mitt skrivbord gick jag på egen hand och upplyste honom om att det var något som inte skulle hända igen. Min chef hade erbjudit mig att prata med personen i fråga, men eftersom min rädsla endast var mental (jag var inte fysiskt rädd för gubben i fråga) ville jag göra det själv, för min självaktnings skull. Stridsärr.

Stridsärr blir ju inte ärr på en gång. Det måste gå ett tag. Men sen så blir huden både tjockare och starkare. Tills det sker får en helt enkelt låtsas att en är drottning Elizabeth I iklädd rustning.