Tillsammans blir vi skarpare

startup-594090_640

I ett tidigare inlägg skrev jag om fem saker jag har tagit med mig från tiden som anställd. För trots att jag inte saknar den tiden så är mina tidigare jobb grunden jag står på. Utan dem skulle jag inte göra det jag gör idag. Vi som driver eget är snabba på att lista fördelarna med att få sköta sig själv och en av de stora, stora fördelarna med att man slipper de jobbiga kollegorna. Ni vet precis vilka jag talar om. De som varje dag säger ”åh, det är till att gå tidigt idag”, när du slutar för att hämta barnen på dagis. De som tror att de själva blir bättre på sitt eget jobb om de ser till att påpeka alla fel och brister hos kollegorna. Ja, ni vet. Listan kan egentligen göras nästan hur lång som helst.

Men färre talar om den positiva påverkan som riktigt bra kollegor har. Inte de kollegor som är roliga och förgyller fikarasten, utan de kollegor som är så bra så att du själv tvingas att vara din bästa och skarpaste version. Under min tid som anställd har jag haft turen att jobba med många begåvade och kunniga personer, men det som jag räknar som en absolut höjdpunkt var när jag deltog i ett upphandlingsprojekt.

När en offentlig upphandling ska genomföras finns det många som ska med på tåget och jag hade sådan tur att jag fick jobba med en handfull personer som inte kan kallas annat än briljanta.

Randi Lindström, som var den som ansvarade för upphandlingens praktiska aspekter, höll i precis allt det adminstrativa, strukturerade arbetet, höll reda på alla detaljer och gjorde precis allt grundläggande arbete. Ett typiskt sådant osynligt adminstrativt arbete som ingen får cred för men som är grunden alla andra står på. Och Randi gjorde jobbet med den äran. Jag uppfattar mig själv som mer strukturerad än genomsnittet men här låg jag i lä. Väldigt i lä.

Petter Ulander, vår upphandlingsrådgivare. Att se honom förbereda sig själv och oss andra för en avtalsförhandling och sedan se honom genomföra den var en lektion i att detaljer är avgörande. Och han hade koll på allt!

När upphandlingen väl var slutförd och det var dags att implementera det upphandlade systemet kom Monica Humlestrand  in som projektledare. Stenkoll, struktur och skinn på näsan. Så mycket hur jag praktiskt strukturerar mitt jobb idag utifrån mål, att-göra-listor, avcheckningar etc, lärde jag mig av Monica då. (Förutom att hon är en vass projektledare så sysslar Monica även med småskaligt mathantverk och driver det egna företaget Humlestrand.)

Allt som allt levde jag med upphandlingen och sedan implemeteringen av det upphandlade systemet i ungefär ett år. Och det var bland det roligaste, tuffaste och mest lärorika jag gjorde under min tid på det jobbet. Och det var tack vare personerna jag fick jobba med.

7 tips när du ska prata inför publik!

mic-1132528_960_720
”Ett, två! Ett, två! Ser ni mina svettfläckar?”

Jag kan lugnt stå inför en stor publik och prata, utan att känna mig så där förfärligt nervös. Lite lagom nervös, så att jag skärper mig bara. Som till exempel när jag för några veckor sedan pratade inför en grupp blivande facköversättare på Linnéuniversitetet. Men ställ mig på en scen, ge mig en teaterroll och jag är den som sitter inlåst på toan och tjuter att jag vill dö. (Har hänt på riktigt. Men jag var bara tjugo år då, så det är preskriberat. Och ut på scen kom jag. Det gör jag alltid).

Men vi är alla olika. En del mår precis så där dåligt som jag gjorde då, bara de ska göra en presentation eller bara prata inför folk. Här är mina bästa tips till er:

  • Förlita dig inte på tekniken. Om du har gjort en powerpoint eller liknande, tänk inte att du kan stå och ha själva datorn som fusklapp. Det kan visa sig att den står inklämd i ett hörn bakom dig. Gör stödanteckningar på ett papper också, för nödfall.
  • Om du har ett papper med stödanteckningar, lägg det hellre ner på bordet framför dig. Om du är nervös så att händerna skakar så märks det jätteväl om du håller i ett papper. Dessutom är det lättare att läsa vad det står på ett papper som inte rör sig.
  • Var inte rädd för att se till att du har det behöver innan du börjar. Att be om ett glas vatten, att persiennerna fälls ner för att du får solen i ögonen, att få öppna ett fönster eller kanske t o m flytta på lite möbler gör bara ett proffsigare intryck. (Om du gör det med viss måtta. Går du loss totalt kan du verka aningens divig.)
  • Öva, öva, öva! Se till att du drar igenom det du ska säga så många gånger att du vill spy på dig själv. Stå upp och öva högt. Tänk inte bara det du ska säga, för då kommer du dra igenom allt mycket fortare.
  • Om du fått en bestämd, avgränsad tidsrymd för det du ska säga, se till att lägga till några saker på slutet som du enkelt kan avvara, men som du också kan lägga till om det visar sig att det gått snabbare än beräknat.
  • Fråga den som har bett dig tala om vilka som utgör målgruppen, vad de vill ha ut av det du säger, vilka frågor som kan tänkas dyka upp. Ju mer du vet om din publik, desto bättre.
  • Ha på dig något där svettfläckarna inte syns. Du kanske inte kommer behöva svettas alls, men om du börjar göra det är det skönt att veta att det inte syns.

Om du var förfärligt nervös så ge dig själv en fet belöning efteråt. Det är du värd för att du var så modig!

Justera inställningarna och putsa fasaden: Artikel om hur du överlever i twilight zone!

482220

Förr eller senare hamnar de flesta av oss frilansare där. I twilight zone. Eller mellan uppdrag som det också kan kallas. Det är inget roligt ställe att vara på. I senaste numret av Fackövsättaren, på sid 6 – 7, delar jag med mig av mina bästa strategier för att hantera en sådan där mellanperiod. En liten överlevnadsguide så du håller näsan över ytan tills nästa livboj, jag menar uppdrag, flyter förbi.

Att nöta ner sin rädsletröskel

walking-1448852_1280
Tröskeln blir lägre för varje gång du passerar den.

När jag var liten var jag rädd för nästan allt. Eller åtminstone väldigt mycket. T ex så var jag övertygad om att varulvspopulationen var extra stor i området där jag bodde. Vargar och varulvar skrämde mig till den milda grad att jag inte kunde titta på, eller lyssna till, när Emil i Lönneberga fångar Kommandoran i varggropen. Ni vet tjutet hon ger upp när hon trillar? Förstörd sömn för flera veckor framåt.

Jag var rädd för vatten och fick ta extra simlektioner på skoltid till och med tredje klass. Jag var rädd för mörker och var sjutton innan jag somnade med släckt lampa. Jag var rädd för spöken, tjuvar, mördare och kriget. Samt ljudet av vinden som viner i knutarna.

Det där sista är ju lite underligt, men hängde tätt ihop med spökena, tjuvarna, mördarna och varulvarna. Hur som helst så har jag blivit av med de värsta rädslorna och särskilt minns jag hur jag blev av med obehaget som infann sig när jag hörde ljudet av vinden som viner i husknutarna. Jag flyttade till Visingsö.

Visingsö är en liten ö i Vättern. Där blåser det hela tiden. Jag menar verkligen hela tiden. Visingsö är enda platsen där jag faktiskt blivit nerblåst i diket. Till råga på allt bodde jag i en liten 1600-talsgård, mittemot en kvarn där det sas att en liten pojke spökade. Lägg till augustimörker och ljudet av skällande rådjur. Det enda sättet att rädda min mentala hälsa under de här omständigheterna var att sluta vara rädd. Eller att åtminstone inte ge efter för rädslan. För inte i något fall var jag egentligen hotad. Allt fanns i min hjärna.

Och det där är en attityd jag har tagit med mig genom livet. Om inte fysiska skador eller men för livet står på spel är min egen rädsla inte en faktor jag bryr mig om är jag fattar beslut. Jag noterar den men den har inget att säga till om. Och att ha vuxit upp som Sveriges räddaste unge har sina fördelar. För jag har gång på gång tvingats sätta mig över de där rädslorna. Och vet ni? Det blir lättare och lättare. För varje gång jag kliver över rädsletröskeln så blir den lite lägre. Jag nöter helt enkelt ner den.

Min föreläsning på Linnéuniversitetet

I mitten av augusti fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att komma till Linnéuniversitetet där jag gick min facköversättarutbildning och föreläsa om mitt jobb för de nya facköversättarstudenterna. Såklart sa jag ja!

staty
Marianne Lindberg de Geers Bronskvinnorna utanför Växjö konsthall.

Växjö är en sån trevlig liten stad att besöka och stadsbilden genomsyras av alla möjliga olika kulturyttringar. Här finns t ex Kulturparken Småland med t ex Utvandrarnas Hus och Sveriges Glasmuseum. I Växjö föddes även Pär Lagerkvist och domprostgården där han växte upp finns fortfarande kvar. Några mil utanför Växjö ligger Elin Wägners Lilla Björka, som jag verkligen skulle vilja besöka någon gång. Sedan 2012 är Växjö dessutom fristad för förföljda författare. 

vaxjo
Godmorgon Växjö!

Men den här gången skulle jag inte på kulturvandring utan föreläsa på universitetet. Jag hade tur! Jag fick föreläsa för en liten, men mycket engagerad grupp som ställde bra frågor och kom med smarta kommentarer. Att stå inför en liten grupp, med sina före detta lärare i publiken, i ett litet och varmt grupprum kan bli hur plågsamt som helst om det vill sig illa. Men jag var väl förberedd och studenterna var som sagt toppen, så det var verkligen bara roligt!

Efteråt blev det lunch med mina lärare Magnus och Jenny. Få lärare i mitt liv har ställt så höga krav på sina studenter och samtidigt så tydligt hållit samma nivå själva. Kunniga, engagerade och med hökblickar på det skrivna ordet. Vi pratade språk, böcker och universitetsliv, innan jag var tvungen att sticka med tåget.

stridsberg
Tågläsning. Och boken var precis så bra som alla säger.

En snabb visit, men rolig och något jag gärna gör om!

 

Kunden bryr sig inte ett skvatt om hur inspirerad du är

socks-1322489_640
Något som din kund inte bryr sig om.

Om en läser på bloggar, instagramkonton och sajter som har med eget företagande att göra så är det lätt att tro att det viktigaste för varje företagare är att vara inspirerad. Eller inspirerande. Helst båda två samtidigt.

I mina ögon är ordet inspiration så överskattat och ordet så överanvänt att det slutat betyda något.

Jag lovar dig: Ingen kund bryr sig om hur inspirerad du är när du gör det du fått i uppdrag att göra. Kunden bryr sig om du får jobbet gjort fast det regnar småspik, kaffet är slut och du inte ens sett en smoothie på ett halvår. Fast du sitter klädd i håliga tubsockor, dåligt sittande jeans och noppig fleece i ditt halvfula, orenoverade kök med omålad furupanel och tangentbordet fullt av skorpsmulor. Fast inspirationen lyser med sin frånvaro, du är småförkyld och kattlådan behöver tömmas.

Visst, inspiration är jättehärligt när det händer. Men de flesta av oss vet att skulle våra liv uteslutande styras av hur mycket inspiration vi känner skulle det bli väldigt lite gjort. Och jag tror på att få saker gjorda.

Vi behöver inga ja-sägare!

pencils-1365337_640
Tillsammans blir vi skarpare.

En av de saker som är otroligt skönt med att jobba ensam är att ingen tjafsar med mig om småsaker. Jag behöver inte motivera när jag tar rast, hur länge jag tar rast eller vad jag gör på min rast. Inte heller behöver jag försvara när jag slutar för dagen, hur jag prioriterar mina arbetsuppgifter eller när och hur jag väljer att svara på mejl eller i telefonen. Det låter som jag hittar på, men alla ovanstående punkter var högaktuella diskussionsobjekt i mitt liv som anställd. Och det är väldigt skönt att slippa lägga energi på sådant tjafs.

Men det betyder inte att jag inte vill bli ifrågasatt. Det vill jag. Av de som är kvalificerade att göra det. Och vilka är det då? Svaret på den frågan är: Mina vänner. De som känner mig väl, vet vad jag går för och vill mitt bästa. Men som inte är några ja-sägare.

De är de vänner som ställer de frågor som jag inte kommer på att ställa själv. Som tvingar mig att kliva framåt fast jag inte vågar. Som jublar åt mina framgångar och ser till att jag inte fastnar i depp och självömkan de gånger det inte går som jag har tänkt mig. Som får mig att skratta åt mig själv när jag behöver det och som får mig att ta mig själv på allvar när jag behöver det.

Vi behöver inga ja-sägare. Men vem är kvalificerad nog att ifrågasätta dig?

Vilken är dagens tetrisbit?

tetris-151430_640
Det gäller att välja rätt bit.

Jag kallar det för tetriseffekten. Jag vet inte om jag hittat på det ordet själv eller om jag undermedvetet snott det någonstans. Vad jag menar med tetriseffekten är följande:

Livet och jobbet har kört ihop sig. Att göra-listan är så lång att du kan linda in huset med den och låtsas att det är Halloween. Högar med tvätt och odiskad disk. Döda blommor. Tvåtusenfemtielva mejl att svara på och kompisar som messar dig och undrar om du gått i ide.

Då gäller det att hitta rätt sak att åtgärda först. Den där grejen som gör att det liksom rasslar till och utrymme skapas. Ibland kan det vara att tvätta den där tvätten. Ibland kan det vara ett mejl eller ett telefonsamtal så du slipper förlora en kund. Ibland en snabb tur till affären så du slipper äta konserverade tomater och äggröra en dag till.

Tetriseffekten: Att hitta den där biten som skapar andrum och utrymme. Så frågan du kan ställa dig är: Vad är dagens tetrisbit?

Riktiga kompisar betalar för sig: Om ironin med kompispriser

money-256314_640

Det finns egentligen bara en sak att säga om kompispriser: Ingen riktig kompis frågar efter dem. Punkt. Inte mer med det. Ingen kompis förväntar sig gratis fika på ditt nystartade café, gratis kläder från din butik eller gratis tavlor som du har målat.

En kompis respekterar din tid, ditt yrke och de kunskaper du besitter. En kompis sprider ditt goda rykte och är din främsta reklampelare. Och den bästa reklamen är att din kompis är redo att betala för det du gör.

Ingen skulle komma på att någon som jobbar på en klädkedja skulle betala kläder åt sina kompisar ur egen ficka. Att be någon som driver eget jobba gratis är precis samma sak.

Kompisar stöttar dig i framgångar och bakslag. Och kompisar betalar för sig.