Att nöta ner sin rädsletröskel

walking-1448852_1280
Tröskeln blir lägre för varje gång du passerar den.

När jag var liten var jag rädd för nästan allt. Eller åtminstone väldigt mycket. T ex så var jag övertygad om att varulvspopulationen var extra stor i området där jag bodde. Vargar och varulvar skrämde mig till den milda grad att jag inte kunde titta på, eller lyssna till, när Emil i Lönneberga fångar Kommandoran i varggropen. Ni vet tjutet hon ger upp när hon trillar? Förstörd sömn för flera veckor framåt.

Jag var rädd för vatten och fick ta extra simlektioner på skoltid till och med tredje klass. Jag var rädd för mörker och var sjutton innan jag somnade med släckt lampa. Jag var rädd för spöken, tjuvar, mördare och kriget. Samt ljudet av vinden som viner i knutarna.

Det där sista är ju lite underligt, men hängde tätt ihop med spökena, tjuvarna, mördarna och varulvarna. Hur som helst så har jag blivit av med de värsta rädslorna och särskilt minns jag hur jag blev av med obehaget som infann sig när jag hörde ljudet av vinden som viner i husknutarna. Jag flyttade till Visingsö.

Visingsö är en liten ö i Vättern. Där blåser det hela tiden. Jag menar verkligen hela tiden. Visingsö är enda platsen där jag faktiskt blivit nerblåst i diket. Till råga på allt bodde jag i en liten 1600-talsgård, mittemot en kvarn där det sas att en liten pojke spökade. Lägg till augustimörker och ljudet av skällande rådjur. Det enda sättet att rädda min mentala hälsa under de här omständigheterna var att sluta vara rädd. Eller att åtminstone inte ge efter för rädslan. För inte i något fall var jag egentligen hotad. Allt fanns i min hjärna.

Och det där är en attityd jag har tagit med mig genom livet. Om inte fysiska skador eller men för livet står på spel är min egen rädsla inte en faktor jag bryr mig om är jag fattar beslut. Jag noterar den men den har inget att säga till om. Och att ha vuxit upp som Sveriges räddaste unge har sina fördelar. För jag har gång på gång tvingats sätta mig över de där rädslorna. Och vet ni? Det blir lättare och lättare. För varje gång jag kliver över rädsletröskeln så blir den lite lägre. Jag nöter helt enkelt ner den.

2 thoughts on “Att nöta ner sin rädsletröskel

    1. Vad glad jag blir, Jessica! Hade mina mistankar om att jag inte var ensam om det här, men skönt att få det bekräftat. Ha en skön måndag! //Linn

Comments are closed.