Så hittar du dina första kunder!

concert-768722_640

”Kunderna stod i kö och bankade på dörrar och fönster för att handla hos Elsa! På en vecka fick hon ihop till sin första årslön!”

Tidningar och sajter riktade till egna företagare älskar att publicera artiklar som handlar om personer som hoppat av ekorrhjulet, startat eget och lätt som en plätt blivit rika på framgång och pengar. Den typen av artiklar kan knäcka vilken egenföretagare som helst om man har en dålig dag.

Men vi vanliga, dödliga? Hur ska vi göra? Vi som inte klev av det framgångsrika företaget med en redan färdig kundkrets? Här är några idéer:

Börja innan du börjar. Oavsett om du startar eget som resultat av en utbildning eller att du säger upp dig/kompletterar ett tidigare jobb med din nya verksamhet så lönar det sig att låta dina planer bli kända tidigt. På så sätt kan du ha folk som väntar på att få leja dig redan från början.

Visa det du gjort. Om du är nyutexaminerad från en utbildning kan du använda uppgifter du slutfört under utbildningen som referensmaterial på vilken typ av uppdrag du utför.

Sprid ordet. Låt alla du känner veta att nu har du dragit igång. Att starta eget är en stor grej och det är helt okej att låta en sådan sak höras och synas. Det är till och med en nödvändighet.

Fokusera på att hitta den första kunden. Hur litet uppdraget än är, så är den första kunden viktigast. Har du en nöjd kund som är villig att betala för ett uppdrag blir det lättare att hitta nästa.

Misströsta inte. Det kan ta ett tag att komma igång. Håll ut!

Vad är du villig att avstå?

sign-1745393_640

Jag uppfattas ofta som målinriktad och driven. Det stämmer. Om jag har bestämt mig för något så är jag villig att jobba för att få det. Jag gör ganska snabbt upp en mental bild av det jag vill uppnå och vad jag är villig att göra för att komma dit. Om vägen känns lång eller motig kanske jag gör en lista med delmål och checkar av för att se om jag kommer någonstans. Men det här är ingenting nytt. Vilken medelmåttig livsstilscoach som helst kan föreläsa för dig om vikten av mål och delmål. Men färre pratar om det jag tycker är ännu viktigare:

Vad jag är villig att avstå.

För det är just ordet avstå som många missar. Många fokuserar på att ha. Vad kommer jag få? Och visst, det är en viktig ledstjärna när det kör ihop sig, när hindrerna staplar sig på varandra och vägen blir översvämmad och ofarbar.

Men det är minst lika viktigt att ha klart för sig vad man är villig att avstå. Status? Regelbunden inkomst? Vänner och bekantas aktning? När du gång på gång på gång sagt nej till sådant som du kanske tidigare tog för givet och det sen visar sig att målet inte gick att nå, var det fortfarande värt försöket? Det är där kärnan till det du vill göra finns. Vad du är beredd att avstå, bara för att få försöka.

Hjälp! Jag behöver en hobby!

read-1593523_640
Inte så avslappnande som det ser ut.

I princip hela mitt liv har jag tankat energi på samma sätt: Genom att läsa och att skriva. Grotta ner mig i olika ämnen, alltifrån språk till genetik. Men nu är det liksom slut på det roliga. För precis det jag gjorde för att slappna av förut, har jag som jobb idag. Det är kalas på alla sätt och jag skulle inte byta tillbaka.

Men så kommer helgen. Jag kommer på mig själv med att korrekturläsa boken jag lånat på bibblan istället för att njuta av berättelsen. Ögat fastnar vid någon formulering i en översättning och jag börjar fundera på vad det kan ha stått i originaltexten. Jag tittar på film med sambon och gör våld på mig själv för att inte kommentera undertextningen högt.

Hur gör man när man redan jobbar med det som är roligt och behöver hitta något nytt, roligt och framförallt kravlöst att ägna sig åt? (Som inte innebär Netflixmaraton. Det är begränsat hur många kostymdraman man kan titta på utan att fara illa. Tror jag.) Några idéer? Hur gör ni andra som jobbar med det som förut var en hobby?

 

Bloggtips om kreativitet och frilansande

castles-616573_640

Idag är det fredag och jag tänker tipsa om en helt annan blogg, som drivs av en helt annan översättare.

För en tid sedan skrev jag det här inlägget om när jag var i Växjö och föreläste på Linnéuniversitetet. När jag påbörjade min utbildning så var det översättaren Sanna Hellberg som höll föredrag. Sanna Hellberg har t ex översatt Lisa Jewells Flickorna i Parken.

Jag rekommenderar starkt att ta en titt på Sannas blogg. Förutom att hon skriver om intressanta ämnen, t ex kreativitet, så tar hon också vackra bilder. Två inlägg som passar särskilt bra om du går i tankarna att starta eget, särskilt som översättare:

25 Things I Wish Someone Had Told Me When I Started Freelancing

Going Your Own Way

Önskar er en trevlig fredagsläsning!

Stress och balansen mellan makt och ansvar

jump-863058_640

Jag tillhör den ganska stora andel frilansare och företagare som startar eget som ett sätt att inte bara få jobba med det jag gillar och är bäst på, utan att även för att få ihop livet och inte stressa ihjäl mig.

Va? Men är det inte superstressigt att vara egen företagare? Ingen semester, tajta deadlines, jaga efter kunder, den ekonomiska osäkerheten … Ja, listan kan göras lång. Men ingen av dessa saker stressar mig nämnvärt. Jo, ibland blir det tajt med tid och det är jobbigt de gånger jag inte vet när nästa uppdrag eller pengar kommer in. Men, den där gnagande vardagsstressen, den är faktiskt som bortblåst. Det beror på att det råder jämvikt mellan makt och ansvar. Något som inte särskilt ofta existerat i mitt liv som anställd.

Två gånger har jag sagt upp mig från jobb på grund av att balansen mellan makt och ansvar inte har gått ihop. Det var på många sätt väldigt olika arbetsplatser men det gemensamma var att jag hamnade i situationer där jag hade ansvaret men ingen makt att påverka mitt arbete eller min situation. Jag hade inte möjlighet att säga nej eller strukturera mitt arbete på det sätt som var bäst för min effektivitet. Jag skulle se till att mitt ansvarsområde sköttes enligt lagar och regler, men jag hade inget mandat att genomdriva de förändringar som behövdes för att uppnå det. Jag hade allt ansvar men noll att säga till om.

Det höll på att äta upp mig inifrån.

Nu har jag allt ansvar. Men jag har också all makt. Visst det kan köra ihop sig ibland. Det kan kännas tungt och motigt. Det kan krångla med uppdragsgivare. Men det är jag själv som bestämmer. Balansen mellan makt och ansvar är i jämvikt.

 

Organisera mera. Eller inte.

office-620817_640
Organisera mera. Eller inte.

De flesta av oss är överens om att det är bra att vara organiserad. Att ha koll på bokföringen, arbeta strukturerat och inte glömma bort att svara på viktiga mejl. Själv gillar jag listor. Jag gillar känslan av att ha koll. Jag gillar att strukturera, vara effektiv och få saker gjorda. Att stryka saker från listor är det bästa som finns.

Men handen på hjärtat. Ibland kan det där organiserandet gå lite till överdrift. Istället för att vara något som ställer oss på banan, ger oss fart och en riktning att hålla oss till, blir det en onödig omväg. Ett sätt att skjuta upp det som behöver göras på riktigt. Det är alltid trevligt att ha en snygg anteckningsbok, men ska jag vara ärlig jobbar jag bättre i vanliga, helt kravlösa kollegieblock. (Japp, jag är extremt analog när det kommer till vissa saker. Att göra-listor är en sådan sak.)

Men när du lägger ner mer tid på att strukturera ditt arbete i ett illustrerat flödesschema som genererar massor av likes på instagram, än på att utföra själva arbetet är det dags att tänka om. Ibland kan det vara bra att lägga överstrykningpennorna det ämnesindelade, svindyra anteckningsblocket åt sidan och bara köra igång.

När ökentorkan sätter in

desert-1246842_640

Ibland kör jag fast. Jag kan känna att idéerna ligger där någonstans, men vägrar komma fram. Allt jag gör känns trögt. Hjärnan känns ökentorr och jag tänker att jag aldrig kommer få ur mig en vettig formulering igen. Dags att lägga ner översättandet, skrivandet, karriären. Jag stirrar in i skärmen, surar, dricker för mycket kaffe, skriver något, raderar och börjar om.

Dagen går. Jag får inget vettigt gjort. Försöker lura mig själv med att lägga in någon tvätt, eller plocka undan någonstans. Men ökentorkan är obeveklig.

Så kommer familjen hem, det blir dags att fixa med middag, tvätt, städning och allt som balanserar upp mitt liv från livet framför datorn. Och BAM! Där kommer idéerna. Arbetslusten. Lösningarna på dagens problem.

Förut suckade jag över det här. Eller försökte stjäla till mig lite jobbtid fast det inte var läge. Jag suckar lite fortfarande när det händer. Men jag har slutat försöka stjäla till mig tid. Jag ser till att anteckna idéerna, på papper, mobilen och så börjar jag nästa dag riktigt taggad istället.

Eget företagande: En enda lång övning i gränssättning

sun-1547278_640
Som egen företagare får man vara sin egen grindvakt.

Att jobba (eller plugga) hemifrån är en enda lång övning i gränssättning. Delvis mot andra, men för min egen del är det minst lika mycket gränssättning mot mig själv. För om jag inte håller gränserna så går det snabbt utför. Då slarvar jag med maten, motionen, sömnen och allt som blir kvar av den annars hyfsat skärpta frilansaren, är en grå, bedrövlig hög av självömkan och misär. Den gräns jag främst behöver hålla koll på är arbetstiden. Om det inte har dykt upp något akut, så är min arbetsdag slut när familjen kommer hem. Punkt. Inget tjuvtittande i mejlen eller instagram. Idéer som dyker upp i det här läget skrivs upp, men verkställs inte.

En annan gräns är att jag behöver gå ut. Varje dag. Det här är något jag av någon anledning förhandlar med mig själv om väldigt ofta. ”Det är för kallt.” ”Det är så soligt, vi har långa sommardagar i Jämtland så jag kan gå ut ikväll.” ”Det är så grått, trist och det regnar småspik.” Jag är en tuff förhandlare. På båda sidor.

Men jag har roliga gränser också: Som att jag måste höra av mig till en kompis varje dag. Och minst en gång i veckan behöver jag ta mig iväg ut ur huset och träffa någon kompis över en lunch eller en fika. Det kan låta som en absurd regel men jag har alldeles för lätt att sitta ensam och häcka och till sist börjar jag prata med skatorna på tomten.

Och sist men inte minst: Min mellisregel. Jag har skrivit om den här. Jag måste komma ihåg mellis. Om jag inte gör det kan jag lika gärna överlåta företaget till Ilska och Avskys trotsiga tonårsavkomma.

Vilka gränser har du?

Att planera in andningshål

harbor-seal-981732_640

Den här hösten och vintern kommer bli intensiv och redan nu känner jag instinkten att bita ihop, köra på ända in i kaklet för att sedan kollapsa ett par dagar. För att sedan repetera samma sak igen.

Ovanstående är min sämsta strategi. Men samtidigt min mest lättillgängliga. Den som jag har lättast att ta till. Strategin är extremt bra när det verkligen kör ihop sig. Men nu har det inte kört ihop sig. Jag har mycket som ska göras men det är inte på något sätt det krisläge som min hjärna gång på gång försöker övertyga mig om. Så jag drar i bromsen redan nu och planerar in andningshål.

Andningshål i form av luncher med kompisar, planerade flera veckor i förväg. Helt ospontant men nödvändigt för att jag inte ska övertyga mig själv om att ”det där kan jag göra sen” och sen inte träffa mina vänner på flera veckor, när jag dessutom behöver det som mest.

Andningshål i form av att ha en handfull serier att titta på när hjärnan behöver vila från text, ord, språk. Big Bang Theory. Modern Family. Gilmore Girls.

Andningshål i form av helt obokade helger.

Saken med andningshål är att om jag inte planerar in dem i förväg så kommer jag vara för trött, stressad och målfokuserad för att hitta dem när syret hotar att ta slut. Så för att slippa kana upp på isen flämtande efter luft som en utmattad säl, så sågar jag upp hål i isen redan nu.

Hur ser dina andningshål ut?