Tröstböcker att återvända till

Ibland blir tillvaron lite som att ta sig igenom knähög gröt utan att något jättedramatiskt egentligen har hänt. Det är bara lite dammgrått och tufsigt och det är svårt att hitta någon riktig schvung i det man gör. Det är då jag återvänder till mina tröstböcker a k a mentala snuttefiltar.

Det här är inte alla mina tröstböcker, snarare ett hyfsat representativt axplock:

Jag hade några år när jag läste Kerstin Ekmans trilogi Vargskinnet minst en gång om året. Helst på våren. Riktigt så ofta blir det inte längre, men lite då och då. Att böckerna utspelar sig i trakterna där jag bor gör att berättelserna kommer extra nära.

Cora Sandels Alberteböcker har hängt med mig sedan tonåren och de funkar fortfarande. Jag tror att berättelser om uppbrott och viljan att leva ett eget liv aldrig åldras.

 (pocket)

Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway har allt jag behöver: England, mord, historia och udda relationer.

 (häftad)

Av Jacqueline Winspears alla böcker om Maisie Dobbs har bara en handfull blivit översatta till svenska. Jag har så extremt svårt att förstå varför. Jag älskar att kliva in i mellankrigstidens London och inte komma ut därifrån förrän jag är snäll igen.

Om ingenting annat funkar, så funkar alltid W H Auden.

Har du också tröstböcker? Kommentera gärna här eller på mitt instagramkonto @textandtranslation