En av de saker som är otroligt skönt med att jobba ensam är att ingen tjafsar med mig om småsaker. Jag behöver inte motivera när jag tar rast, hur länge jag tar rast eller vad jag gör på min rast. Inte heller behöver jag försvara när jag slutar för dagen, hur jag prioriterar mina arbetsuppgifter eller när och hur jag väljer att svara på mejl eller i telefonen. Det låter som jag hittar på, men alla ovanstående punkter var högaktuella diskussionsobjekt i mitt liv som anställd. Och det är väldigt skönt att slippa lägga energi på sådant tjafs.

Men det betyder inte att jag inte vill bli ifrågasatt. Det vill jag. Av de som är kvalificerade att göra det. Och vilka är det då? Svaret på den frågan är: Mina vänner. De som känner mig väl, vet vad jag går för och vill mitt bästa. Men som inte är några ja-sägare.

De är de vänner som ställer de frågor som jag inte kommer på att ställa själv. Som tvingar mig att kliva framåt fast jag inte vågar. Som jublar åt mina framgångar och ser till att jag inte fastnar i depp och självömkan de gånger det inte går som jag har tänkt mig. Som får mig att skratta åt mig själv när jag behöver det och som får mig att ta mig själv på allvar när jag behöver det.

Vi behöver inga ja-sägare. Men vem är kvalificerad nog att ifrågasätta dig?